Calle Fridén: Kvinnoföraktet finns kvar så länge männen tiger

Calle_liten.jpg

Hon hette Lena och var snickare. Jag jobbade med henne på ett större bygge för länge sen. Duktig, snäll, lite smårolig. Jag jobbade bredvid henne och såg henne aldrig göra nåt fel. Ändå var det alltid nån kollega som tittade lite extra på dörrkarmarna hon satt, eller på väggarna hon rest.
På den tiden var jag tämligen omedveten om hur situationen var för tjejer på bygge. Dels för att jag var just omedveten, dels för att det var, och är så sällsynt, med kvinnliga byggnadsarbetare, och när man aldrig träffar på dem behöver man inte reflektera över hur de har det. Det man inte ser finns liksom inte.

Sen sprang jag på henne igen, på ett annat bygge flera år senare. Nu som arbetsledare. Jag mindes henne, hon mindes knappt mig. Däremot mindes hon andra saker. Saker som fått henne att till sist lägga ner hammaren och gå över till tjänstemannasidan. Hon hade tröttnat. På sura gubbar som alltid skulle kolla henne, på attityden från kaxiga unga grabbar, på andra arbetsledare som lite överseende gav henne skitjobb. Det gick inte att fortsätta helt enkelt.

Hon är inte ensam, och det är bekymmersamt. Lika bekymmersamt som en kvarlevande grabbig jargong som liksom följer med, på arbetsplats efter arbetsplats. Ständigt detta klotter på toaletterna, i hissar, könsskämt och förakt. Inte bara från överlevande neandertalare, som helst skulle vilja ha det som på ett sextiotal de aldrig upplevt men drömmer om, utan också från helt vanliga farsor i trettioårsåldern, som på sin fritid förmodligen är ganska jämställda, VABar och älskar sina döttrar lika mycket som sina söner.

Men inne på bygget är det som om spärrarna släpper. Det är ju som att göra lumpen igen, som en rätt påfrestande kollega en gång sa, med ett flin. Man får snacka kön, fylla och fotboll och inte ett fruntimmer i sikte. Ungefär så.

Man måste fundera kring det. Och då menar jag prata ordentligt om det. Inte sitta genom ett sömnframkallande möte om företagets värdegrund, där en inhyrd konsult mässar om allas lika värde och visar bilder på storskärm. Längst bak sitter en grovis och sover, längre fram sitter de piggare med armarna i kors, försvarsställning, och nån mitt emellan sneglar på smartphonen för att se resultatet från lunchtravet.

Mycket har blivit bättre, och skam vore det annars. Vi har ett inflöde av människor med annan hudfärg, annan religion, annan sexuell läggning, annat kön, som gör mig glad, men det går sååå långsamt. Därför att attityderna biter ifrån. Fortfarande hyllas saker som råstyrka och jävlaranamma och högt tempo, och den som inte orkar lyfta lika mycket är inte lika mycket värd. När man lite fint försöker påpeka att det kanske handlar om att jobba smartare istället för hårdare finns det alltid nån som ska berätta om nån namnlös norrlänning, som minsann kunde lyfta tre skivor hur lätt som helst, eller slå i fyrtum med näven, och det klarar minsann inte dagens sillmjölkar av.

Så tog de slut i kroppen också. Utslitna vid femtiotre. Ont i trettio år till. Istället för att jobba smartare.

Byggjobb handlar inte om styrka. Det handlar inte ens om en förlegad kvinnosyn, fast gudarna ska veta att den finns där. Det handlar om pengar. Om att företag inte vill spendera pengar på bra hjälpmedel, som skulle göra det lättare att jobba smart. För behöver man inte lyfta tjugofem, femtio, hundra kilo så spelar det ingen roll om man är man eller kvinna.
Det handlar om att företag ska ha nolltolerans mot intolerans. Nedsättande klotter ska tas bort omedelbart, det ska inte vara nakenbilder på väggarna. Man ska vara oerhört vaksam mot attityder och tendenser. Därför att det är omodernt och dumt.

Dumma och omoderna arbetsplatser fungerar sämre. Förlegad kvinnosyn är precis lika dumt.

Men sen har vi karlar ett stort ansvar själva. Det handlar om att säga ifrån, och det alldeles oavsett om det ens finns tjejer på jobbet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara en idealisk pappa och make hemma och en chauvinistisk gris på jobbet. Eller hur man kan vara så rädd för tjejer på jobbet, för det är också rädsla med i spelet. Men frågan är vad man är rädd för? Att någon jobbar smartare?

Jo, det går framåt. Men för långsamt. Och det kommer att fortsätta lika långsamt, så länge kloka människor sitter tysta när grabbsnacket kommer igång, när bysnillena börjar hoa om styrka och hårt väder och biologi. Man kan ju hoppas att de inte sitter tysta för all framtid.

Calle Fridén är byggnadsarbetare.

Läs mer av hans texter på bloggen Utsikt från ett tak och följ honom på Twitter: @CalleFriden

Taggar
mångfald,arbetsmiljö,internationella mansdagen

Etiketter:
Om byggindustribloggen:

Sveriges Byggindustrier (BI) är byggindustrins bransch- och arbetsgivarorganisation. Vi har cirka 3400 medlemsföretag (bygg-, anläggnings- och specialföretag). 

På denna blogg skriver företrädare för vår organisation inlägg om aktuella händelser i vår bransch. 

Läs mer om oss på www.sverigesbyggindustrier.se

Senast kommenterat:
Arkiv
Twitter
Andra bloggar
Våra bloggare:
Ann-Charlotte Rand Arbetsmiljörådgivare BI Öst
Björn Wellhagen Näringspolitisk chef, ansvarig bostadsfrågor
Charlotta Gottschalk-Dieden Arbetsmiljörådgivare BI Syd
Christer Johansson Arbetsmiljörådgivare BI Norra Norrland
Hanna Magnusson Arbetsmiljörådgivare BI Södra Norrland
Håkan Lind Kommunikationschef
Johan Deremar Nationalekonom
Lars Redtzer Ansvarig infrastruktur
Lars Tullstedt Expert kompetensförsörjning
Mats Åkerlind Vice vd och förhandlingschef
Patrik Jakobsson Arbetsmiljörådgivare BI Mellan
Peter Schyum Affärsområdeschef Povel Verksamhetsledning
Susanne Friberg Projektledare BI Norra Norrland