Det är välkommet med diskussioner om effektivitet för olika redovisningskrav. Som till exempel Lotta Engzell-Larsson gör i Dagens Industri idag när det gäller hållbarhet.
Men att kategoriskt förespråka användandet av statistik för kön och ålder och samtidigt hävda att detsamma för etnicitet, funktionsnedsättning, minoritetstillhörighet eller tro inte går att motivera är att följa en lång och problematisk tradition.
För det första; skilj på statistik och registrering.
För det andra; om det inte går att motivera statistikanvändning för att öka mångfalden och minska diskrimineringen tycker jag att man i konsekvens bör sluta med det även för kön och ålder. Har det ingen effekt är det oklokt att använda det som grund för sitt arbete.
Om man tycker att det är effektivt, men att det kan innebära andra negativa effekter att använda statistik för andra grupper – såsom att för mindre grupper i ett visst sammanhang kan de vara för lätta att identifiera och därmed i princip uppfattas som registrering – så tycker jag att man ska vara tydlig. Det är effektivt och motiverat även för dessa grupper, men inte önskvärt av andra skäl.
Sedan behöver man titta på vilka metoder man ska använda rent praktiskt. Om vi ska använda statistik i vissa fall och inte i andra behöver metodiken se olika ut. Förutom hållbarhetsredovisning ska vi få nya regler om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. Tyvärr föreslås samma metoder för samtliga diskrimineringsgrunder men inga förslag ges på hur det konkreta arbetet ska gå till i praktiken. I tidigare förarbeten har förslagen i princip gått ut på en slags okulär besiktning från arbetsgivaren för att bedöma mångfalden. Med tanke på hur mycket omedvetna fördomar vi människor bär på är det här en ganska dålig idé. Med samma metod men olika inställning till användande av data som grund finns stor risk att företag i sin strävan efter mångfald och icke diskriminering kommer att – just diskriminera – i sitt arbete.
Så ja tack – fler diskussioner om hur önskvärd effekt ska uppnås!